Jag heter Mia Andersson och jobbar som ridskolechef på Ridklubben Sleipner på Åland sedan augusti 2004. Vid sidan av mitt arbete på ridskolan driver jag min egen gård ”Djurviks Ranchen”.

Utbildning:

• 1995-1997 Hästskötare, Yrkesinstitutet Sydväst i Kimito, Finand
• 1999-2000 Ridinstruktör Level 1, Equine College- Ypäjän Hevosopisto, Finland
• 2001-2002 Ridlärare Level 2, Equine College- Ypäjän Hevosopisto, Finland

1997
Direkt efter att jag blivit klar med utbildningen som hästskötare fick jag jobb som stallmästare / ridlärare på naturbruksskolan där jag gått min hästskötarutbildning. Kändes lite speciellt att kliva från elev till personal i sin gamla skola, men det gick bra!
1997 köpte skolan ett stall för att ge eleverna möjlighet att ta med egen häst. Det stallet hade även en ridskoleverksamhet och den blev mitt ansvar. Utöver ridskolan hade jag även en hel del lektioner för skolans hästskötarelever- både i praktisk stalltjänst, ridlektioner, dekorativ vård samt teorilektioner i förebyggande frisk- och sjukvård. m.m

När jag jobbat lite drygt ett år kände jag att jag behövde lite omväxling i vardagen. Jag hade lite fastnat i ekorrhjulet där det kändes som att jag bara undervisade och gav av min kunskap till andra, men jag fick inte så mycket ny input för min egen del.

Lämpligt nog fick jag då ett arbetserbjudande i Tyskland på Gestüt Dobel, ett hoppstall utanför Stuttgart.
Hastalavista hyrde jag ut häst och hus och fick 6 mån tjänstledighet beviljad, vaccinerade hunden så han var resklar,packade väskorna och åkte! Från tanke till handling var det inte lång tid, tror vi ordnade allt på tre veckor! Föredömligt fort, jag älskar när saker och ting händer fort!

1999
Sen följde ett halvt år i Tyskland som professionell hästskötare. Jag fick åka med på massor av tävlingar runtom i Tyskland och se hur det fungerar på högre nivå inom hästsporten.  Hästarna har ju inte samma status / värde där som våra ”sällskapsdjur” till hästar har här hemma. Men det var ovärderigt att få ta del av allt och sen var det ju bara att välja- det man tyckte var bra lade man in i sin lilla verktygslåda och tog med sig inför framtiden. Det man inte tyckte om var bara att glömma och lämna bakom sig.

På stallet fanns det många fina hästar, en stor del var godkända avelshingstar.  Jag brukar säga att jag är absolut inget proffs på att rida, men jag är bra på att anpassa mig till olika typer av hästar och att rida vanligt hederligt lösgörande arbete. Detta uppskattades och jag fick rida mycket vilket förstås var väldigt lärorikt!
Jag stannade i Tyskland ett halvår så som var planerat. Sen väntade jobbet i Kimito igen.

Jag blev kvar i Kimito ända till 2004 och utbildade mig samtidigt till både ridinstruktör och ridlärare. På helgerna var vi ofta iväg och tävlade inom främst hoppning och dressyr. Förutom att jag tävlade själv både på egen häst och hästar i träning fick även skolans hästar och elever hänga med. Det var perfekt- inom 10 mils radie hade vi alltid någon tävling att åka på, många resor blev det under dessa år!

2004
Nu gick då flyttlasset tillbaka hem till Åland igen och jag började min anställning vid Ridklubben Sleipner. Ridklubben där jag vuxit upp som en äkta ridskoleunge, där skulle jag nu jobba som Ridskolechef! Så kändes som att cirkeln var sluten.

Med i flyttlasset var min dåvarande sambo och 5 travhästar. Första året bodde vi i lägenhet i stan, hyrde två olika stall för travhästarna som ökat i antal och inte rymdes på ett ställe längre…. Jag jobbade på Sleipner och hjälpte till så mycket jag hann med travhästarna. Jag hade själv en montéhäst men var även delaktig i resten av verksamheten.
Det säger sig självt att detta inte var optimalt, blev en himla massa körande och dessutom måste vi ha dubbel utrustning av allt. Så 2005 hittade vi gården där jag i dag lever och bor.

2005
Utöver heltidsjobbet på Sleipner följde några hektiska år då vi samtidigt byggde upp hela gården- hagar, boxar, foderförråd, sadelkammare, torkrum, skrittmaskin- ja ALLT! Vi tränade travhästar, byggde stall, var iväg på trav, renoverade en del av huset, jag var dessutom med och arrangerade ridtävlingar, red och tränade själv… Ja helt hysteriskt kan man säga så här i efterhand!

2012 beslöt vi att gå skilda vägar och jag löste ut honom och driver sedan dess gården själv.

Jag livnär mig inte på det, men det betalar driften av gården samt mina egen häst.

Nu har det varit några år med lite mindre tävlande för mig. Just att tävla är annars det som får mig att brinna för vardagen- att du har ett mål med den vardagliga träningen! På tävling får du ju kvitto på hur väl du förberett dig och hästen för uppgiften samt om det är dressyrtävling även domarens åsikt och råd.

Jag har genom åren tävlat inom de flesta grenar. Under mina år i Finland tävlade jag både hoppning tom 120 cm nivå, dressyr LA-Msv och debutant fälttävlan. Här på Åland har det blivit främst dressyr de senaste åren men under tiden jag var tillsammans med Kristian tävlade jag även i monté.

Jag har haft många ofrivilliga pauser i träningen med min häst Stor-Erik. Han är en riktig otursfågel och drabbas av den ena olyckan efter den andra. Eller så har det varit så att när han har varit i skick så har jag varit skadad i stället…

På väg på tur med grabbarna grus.